bg_right

HISTORIENS ÅLAND

Kort och gott

 

    Fångsten

Då de första människorna invandrade för omkring 7 000 år sedan, bestod Åland endast av några få öar och skär. Allt övrigt var hav.

Den senaste istiden, som upphörde för ca 10 000 år sedan, hade pressat ner och slipat bergsformationerna. När isen smälte började landet åter sakta höja sig och övärlden växte. Klimatet under denna period var varmt och fuktigt. Det växte lövträd och tall, medan granen saknades.

De första människorna anlände österifrån. De tillhörde den kamkeramiska stenålderskulturen med utbredning kring Bottniska viken, Östersjöns sydostkust och österut ända till Uralbergen.

1 500 år senare invandrade människor som tillhörde den gropkeramiska kulturkretsen. De kom västerifrån och hade sin utbredning längs Sveriges ost- och västkuster ända till Norge. Två kulturkretsar möttes på Åland.

Stenåldern (ca 4 000-1 500 f. Kr.) ersattes av bronsåldern (ca 1 500-400 f.Kr.). Den äldre bronsåldern är känd för sina stenrösen. De var sannolikt gravar för överklassen och innehöll ofta dyrbara gravgåvor. Den yngre bronsåldern kännetecknas av brandgravar. Den döde brändes på bål och benresterna lades på berget under ett litet röse (kummel).

Stenålders- och bronsåldersmänniskorna livnärde sig på sälfångst, fiske, fågeljakt och växtsamlande. Sälfångsten bedrevs året om men främst under vårvintern. Man tog tillvara köttet, skinnet och tranet. Ur sjöfågelbona plockade man dun och ägg. Jakten på sjöfågel bedrevs med lockfåglar, s.k. vettar, och skedde på våren och hösten.

 

Marken

Redan från slutet av stenåldern, för ca 4 000 år sedan, finns spår av jordbruk på Åland. I början av järnåldern (ca 500 f.Kr.-1 000 e.Kr.) minskade bosättningen och koncentrerades till det som idag utgör fasta Åland. De kulturella kontakterna utåt stagnerade.

I mitten av 500-talet ökade befolkningen genom invandring från främst Mälarområdet. Gravfynden tyder på att det nu fanns kulturella kontakter med nordiskt och kontinentalgermanskt område. Från vikingatiden (ca 800-1000) finns det över 380 dokumenterade gravfält på Åland, koncentrerade till huvudöarna. Dessutom finns det sex kända fornborgar.

Gårdarna låg inte samlade i byar utan spridda i landskapet. En vanlig byggnadstyp var det stolpburna långhuset, där människor och djur bodde tillsammans, men det fanns också timrade hus.

Det åländska kustklimatet kännetecknas av mild vinter, försommartorka, sval sommar och varm höst. Den kalkrika jorden och den bördiga leran ger goda förutsättningar för jordbruk. Ända fram till 1870-talet var rågen det vanligaste sädesslaget. Den första odlade rotväxten var kålroten och på 1700-talet infördes potatisen. Kring 1840 var storskiftet genomfört i de flesta byar och åkerjorden sammanförd  till större enheter. Boskapen höll landskapet öppet och gav mjölk, kött, skinn och ull. Ost tillverkades allmänt.

 

  Samhället

Vikingatidens slut innebar också att den gamla nordiska kulten fick ge vika för kristendomen.  Ålands äldsta kyrkor ligger i omedelbar anslutning till stora hedniska gravfält. De första kyrkorna var s.k. stavkyrkor av trä men de ersattes snart av stenkyrkor. Utefter de gamla handelslederna uppfördes små kapell för sjöfarare.

De åländska stenkyrkornas ålder och kronologi är föremål för debatt, men säkert är i alla fall att de under seklens lopp har genomgått stora förändringar. De enkla salkyrkorna med öppen takstol välvdes och utvidgades småningom med västtorn, sakristior och vapenhus. Trots många gemensamma drag är kyrkorna förvånansvärt individuella till murningsteknik och storlek. Kyrkan var centrum för bygdens liv och den ingrep i människans alla livsskeden. Vördnaden för kyrkan och prästerskapet var stor och kyrkotukten sträng.

Åland, liksom resten av Finland, var under medeltiden ett självstyrt landskap. Den högsta myndigheten var landstinget. Det sammanträdde i Saltvik, en av de viktigaste handelsplatserna. På 1200-talet införlivades Åland och Finland i det svenska väldet. Från och med 1634  ingick Åland i ”Åbo och Björneborgs län med Ålands hövdingedöme”.

Den viktigaste medeltida byggnaden vid sidan om kyrkorna är Kastelholms slott. Det omtalas första gången 1388 och uppfördes sannolikt av drotsen Bo Jonsson Grip. Slottet har byggts om och till många gånger under seklernas lopp, belägrats och eldhärjats. Ända fram till 1700-talet var Kastelholm Ålands administrativa och militära centrum. Här bodde kungen under sina besök och hit fördes indrivna skatter.

 

  Folket

Stora bröllop som pågick i tre-fyra dagar förekom på Åland ännu på 1920-talet. Man åt, drack och dansade. Brudparet fick många gåvor och bruden medförde en hemgift till sitt nya hem i mannens släkt.

Midsommarfirandet har långa traditioner på Åland. I många byar reses en midsommarstång som lövas och förses med dekorationer i form av papperskronor, vindflöjlar, båtar, solar och fäktargubbar. Midsommarstången reses på midsommarafton under ledning av en stångkapten och i festligheterna ingår ofta tal, sång och dans.

Ballader, skillingtryck, ringlekar och vaggvisor sjöngs i hemmen ännu i början av detta sekel. Visorna gick i arv från generation till generation. Fiolen var huvudinstrument vid danser och bröllop. Efter första världskriget blev dragspelet allt populärare.

Någon speciell nationaldräkt har inte funnits på Åland. Var och en klädde sig efter sin smak.

Musikforskaren Otto Andersson kom 1907 med förslaget att återskapa gamla åländska folkdräkter. En dräktkommitté vävde och sydde upp modeller efter gamla mönster och beskrivningar. Varje kommun har i dag sin egen folkdräkt.

Rågbröd, fisk, sälkött, mjölk, smör och ost utgjorde länge basvarorna i det åländska skafferiet. Åländska specialiteter är ålandspannkaka med sviskonkräm, sötost, svartbröd och hemvetebröd.

 

  Havet

Havet har alltid spelat en betydande roll i Ålands historia. Fisket och sjöfarten har försörjt många ålänningar och havet har utgjort en viktig transportled för folken kring Östersjön.

Livet på fiskeskären var hårt, arbetsdagarna långa och tunga. Under medeltiden var notfisket det vanligaste fiskesättet. I mitten av 1800-talet infördes fiske med krokskötar från Österbotten och senare lärde sig ålänningarna gotländskt drivgarnsfiske.

En förutsättning för skärgårdslivet var båten. Med skutorna gjorde skärgårdsborna årliga marknadsresor till Stockholm, Åbo, Helsingfors och Reval. Ofta gav sig flera skutor iväg samtidigt och det kunde bli livliga kappseglingar.

Redan i slutet av medeltiden bedrevs en livlig handel från och till Åland. Bondeseglarna exporterade mestadels fisk och jordbruksprodukter, senare även ved. Efter Krimkriget på 1850-talet ökade sjöfartsnäringen kraftigt och på 1920-talet hade bondeseglationen ersatts av stora rederier. På Åland levde segelfartygen kvar ovanligt länge, närmare hundra år efter att omvärlden hade övergått till maskindrivna fartyg.

 

  Staden

Alltsedan Vasatiden hade det funnits planer på att anlägga en stad på Åland. Den första stadmässiga bebyggelsen uppstod i byn Skarpans intill Bomarsunds fästning. Skarpans övergavs dock i samband med Bomarsunds fall år 1854.

Mariehamn grundades år 1861 av kejsar Alexander II och namngavs efter kejsarinnan Maria Alexandrovna. I början hade staden få invånare och ett mycket anspråkslöst utseende, men redan kring sekelskiftet hade både invånarantalet och bebyggelsen ökat betydligt.

En person som satt sin prägel på Mariehamn är länsarkitekten G.Th.P Chiewitz, som 1859 uppgjorde stadsplanen baserad på rutnätsmönster. Hilda Hongell, Finlands första kvinnliga byggmästare, har ritat många trähus i staden och arkitekten Lars Sonck står bakom flera offentliga byggnader.

En av hörnstenarna i Mariehamns näringsliv är sjöfarten. Redan i stadens ungdom utgjorde redarna, kaptenerna och sjömännen en betydande del av invånarna. De stora segelfartygen ersattes så småningom av ångfartyg. Numera anlöps hamnarna av stora bil-och passagerarfärjor, kryssningsbåtar, lastfartyg och nöjesbåtar. Turismen fick sin början i badanstalten, som inledde sin verksamhet 1889. Till badanläggningen hörde många olika byggnader, flera av dem ritade av arkitekten Lars Sonck. Badlivet var som mest intensivt kring sekelskiftet och avstannade i och med första världskrigets utbrott. År 1916 brann badhotellet ner och badhusepoken var definitivt till ända.

 

  Krigen

Ålands centrala läge i Östersjön har gjort landskapet strategiskt viktigt. Från de tidigaste fornborgarna till dagens demilitariserade landskap har den militära närvaron växlat men ögruppen har alltid väckt de omgivande ländernas intresse.

Stora ofreden 1713-21 drabbade Åland hårt. Rysslands anfall år 1714 ledde till att stora delar av befolkningen flydde till Sverige. Många tillfångatogs och byarna lämnades öde. Först efter åtta år kunde invånarna återvända till sina gårdar.

År 1808 anföll Ryssland igen och landsatte soldater i östra skärgården. Kriget 1808-09 var en fasansfull tid på Åland. Sjukdomsepidemier härjade och våldshandlingar var vanliga. Kriget slutade med att Sverige måste överlåta Finland och Åland till Ryssland.

Som en del av det ryska imperiet blev Åland dess utpost i väster. Snart växte tanken på en befästning och en bas för den växande krigsflottan fram. År 1829 inleddes byggandet av Bomarsunds fästning med arbetskraft från hela det ryska riket. Bomarsund blev ett samhälle där många olika kulturer och religioner möttes.

Bomarsund hann aldrig byggas färdigt innan nästa krig bröt ut. Under Krimkriget 1853-56 ställde sig England och Frankrike på Turkiets sida mot Ryssland. Bomarsund anfölls i augusti 1854 och de ryska styrkorna tvingades snart kapitulera. Följden av kriget blev att Åland förklarades som demilitariserat område, vilket det är än idag.

Också första världskriget 1914-18 fick betydande följder för Åland. Det blev upptakten till den åländska självstyrelsen. Andra världskriget 1939-45 berörde dock Åland ganska lindrigt. Värst drabbades sjöfarten, där flera fartyg sänktes och åländska sjömän omkom.

 

  Självstyrelsen

I kölvattnet efter första världskriget 1914-18 rådde osäkerhet och oro på Åland. Ryska soldater fanns överallt i landskapet och spänningen mellan borgerliga och kommunister var stark. Tryggheten sågs i Sverige, och en grupp aktivister började diskutera en återförening med det gamla moderlandet.

Finlands självständighetsförklaring 1917 gav fart åt diskussionerna. Frågan om Ålands återförening med Sverige togs upp i det nybildade Nationernas Förbund 1921. NF biföll inte ålänningarnas önskan utan bestämde att Åland skulle tillhöra Finland. Ålands fick dock en vidsträckt självstyrelse med garantier för det svenska språket och demilitariseringen. Senare kompletterades självstyrelselagen med bestämmelser om den s.k. hembygdsrätten.

Självstyrelsen innebär att Åland har ett eget parlament (lagtinget, tidigare landstinget) och en regering (landskapsregeringen, tidigare landskapsstyrelsen). År 1954 fick landskapet en officiell flagga och år 1993 grundades ett eget postverk med egna frimärken.